.

Har funderat väldigt länge på om jag ska skriva detta inlägg eller inte. Men jag bestämde mig för att jag ska skriva en förkortad version, bara för att ge en liten inblick i att allting är inte perfekt. Jag censurerar såklart de mindre bra delarna här på min blogg, för att de är egentligen inte så stora grejer. Jag trivs i min familj, och det finns egentligen ingenting att klaga på. Och jag hatar att skriva inlägg som kan tolkas som "klagomål".. men jag vill samtidigt inte måla upp en förfinad bild på verkligheten heller. Och eftersom detta inte är en semester, utan ett utbyte och som många säger; ett liv under ett år, så förstår man då att livet har sina... sidor. Att allting inte är bra hela tiden. Skillnaden att vara här och ha de dåliga stunderna är att man inte är till 100 % trygg. Självklart, man har en counselor och ansvariga föräldrar man kan vända sig till. Man är aldrig ensam, även om något skulle hända. Men till grund och botten så vet du inte alltid hur du ska hantera vissa situationer, eftersom du befinner dig utanför din trygghetszon. Samt att det kan vara svårt att förklara på ett annat språk dina känslor, haha du vet ju knappt vad det är för känslor och kan inte ens förklara det på ditt modersmål. Men också försöka förklara det till folk som inte känner dig, eller förstår dig.
 
När det var insparksmöten om hur man ska vara som utbytesstudent så sa de att det finns olika faser. Första fasen är att allting är jättespännande och häftigt, du är exotisk och intressant. Allt är bra med värdfamiljen för du har inte hunnit bli lite "trött" på varandras konstanta sällskap. Andra fasen är att du börjar få hemlängtan, vilja gå tillbaka till dina gamla rutiner, blir stängd och vill mest att tiden ska passera. Tredje fasen har du kommit över detta och det känns som om du bor här på riktigt. Fjärde fasen är att du får mixade känslor över att åka hem igen.
 
Personligen trodde jag inte att detta skulle hända med mig, alls. För andra fasen brukar komma efter 3 månader kanske. Och jag har snart gått 5 månader här, men nu kommer den här fasen för mig. 
 
Och det är som att du stänger in dig själv lite och även om du är med kompisar och är utanför huset, så känner du fortfarande att det gör ont i bröstet. Du kan känna dig ensam i en grupp av människor och du spenderar mer tid på datorn än vad du borde.
 
Tecken på att du är i fas 2 är att du försöker gå tillbaka till dina vardagsrutiner från ditt hemland. Och jag har märkt att jag försöker kolla på svenska filmer, för att få höra svenska. Men att gå tillbaka till hästarna och stallet är lite svårt. Och eftersom häst och stall varit en del av mitt liv under så lång tid, men det har även varit perioder då jag inte haft häst, tagit en paus, haft en skadad häst osv. Men aldrig mer än 5 månader vad jag kan minnas. Och det jag saknar är att ha en fristad att kunna pusta ut och koppla bort allting. Här har jag inte det. Jag kan ta ut mig på gymmet, men ändå inte få den där känslan efter 3 timmar i stallet en vanlig vardag. 
 
Och just nu är jag inne i den fasen, men jag vet att jag kommer komma över den fasen så småningom. Det är bara att bita ihop, försöka hålla god min, inte stänga ut dem som bryr sig och försöka hålla sig så sysselsatt som det bara går. Jag vet att jag kommer komma tillbaka starkare än någonsin efter denna svacka.
 
Haha, det var tydligen fel strand jag la upp bilder på. Vi skulle till en annan strand, så såå fint kommer det inte va! haha, vi åker imorgon eftermiddag och kommer hem den 3:e januari tror jag. 
 
 
 
Gammal favorit på min fina Curre <3
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

olabrasil.blogg.se

Utbytesstudent i Brasilien

RSS 2.0