Efter fyra dagar på båten var det ett sorligt farväl. Jag hade verkligen velat stanna längre där, och hela resan var fantasisk, men Amazonas var bäst. I Manaus gick vi på zoo och kollade på fåglar, apor och en ensam jaguar. Blev skitsur när de sa att den hade fångats in i vuxen ålder. 

 

Men att komma fram till hotellet, med en dusch som jag bara delade med 2 andra tjejer och en säng, var ganska gött och befriande ändå.. och vi fick wifi igen. På både gott och ont kanske. Min hjärna går hela tiden på högvarv och saker som jag ser/gör här påverkar mig, men även saker som händer 1500 mil ifrån mig och som jag har ingen kontroll över alls påverkar mig också. Men det är tur att jag har 32 bröder och systrar här som alltid står bakom mig och som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta <3.

 

I Manaus var det en stadstur och resten av dagen skrev jag vykort till Sverige. Sen till flygplatsen mot Fortaleza och Jericoacoara. 

 

Vila i frid. Jag tänker på din familj, hur du lämnade oss för tidigt, vilken bra lärare du var, hur fruktansvärt envis du var, hur jobbiga dina prov kunde vara, hur du faktiskt frågade mig vad jag hade för tankar om framtida utbildning, hur du skrattade åt mig efter att jag svimmat på biologin när vi höll på med fårlungor och hjärtan. Tack för denna tid och jag hoppas att allt är bra, kanske bättre där du är. Jag ser framför mig ett Gränna i sorg även om allting känns så otroligt långt borta. Grennaskolan har förlorat en riktigt bra lärare, roddcoach och kollega. Vila i frid.

 

Du kommer saknas.

 

Sista heldagen börjades med att se soluppgången, för molnigt dock :( så blev inte så mycket att se.. Sen åkte vi med den lilla partybåten med Haulie till ett vanligt hem i Amazonas. Vi fick lära oss hur de gör mjöl, om olika växter som kunde bota feber, ett cashew träd m.m.. Men höjdpunkten där var en liten flicka på 3 år som hette Bianca. Helt bedårande! Hon fick leka med min kamera och blev helt tagen.

 

Därefter åkte vi till en liten strand och chillade resten av dagen med volleyboll, fotboll, bad och sol. Men! En tuff grej som hände var att vi såg en delfin nära båten, den trodde såklart att vi hade fisk. Först trodde jag Haulie skojjade, men sen gick jag djupare ut och plaskade med händerna. Och då kom den! Hade kunnat ta ut handen och röra den, men fick lite panik då jag var helt ensam med den. Så simmade bort från den tillbaka till de andra, haha. Spöregn resten av natten, men vi hade fest och dansade med mexikanarna på båten!

 

Okej, jag har haft de bästa frukostarna i mitt liv på den här båten. Maten, svin god, men framförallt sällskapet, utsikten och ja.. sammanhanget.

Idag var det vandring i djungeln och rosa delfiner som stod på schemat. Så vi delades upp och åkte med två små båtar och blev avsläppta. Och detta var djungeln, djungeln! Fanns knappt någon stig och när vi stod och lyssnade kröp det myror på en på fötterna. Men hurfan jag fick en i naveln är ett mysterium.. Vi fick lära oss hur man kan göra ett skydd för både regn och övernattning, om olika träd som användes för medicin och latex produkter. I dessa situationer är jag glad att jag är uppväxt på landet med hästar och att jag kan tåla lite skit under naglarna. För herregud vad vissa klagar. Det är varmt, mina fötter gör ont blabla. Bitch pleeeeaaseee, va bara tyst och inse hur lyckligt lottade vi är. Det var väldigt mäktigt, men de sa tydligt åt oss. Titta först, ta sen för här finns ormar, spindlar och giftgrodor. Ingen orm fick vi se, och Michelle skrämde bort en apa när hon pratade så högt, men en fet svart giftspindel med tänder fick vi se. 

 

Hursomhelst, super mäktigt att lära sig mer om regnskogen, men det bästa med dagen var delfinerna. Vill bara gråta när jag tänker på det. Den stora båten hade flyttats till en "brygga" och det fanns en stor trappa där man gick ner i vattnet. Delfinerna var helt vilda och hade bara fisk i huvudet. Så till skillnad från andra delfiner är de ganska osociala och inte särskilt nyfikna på oss. Så vi gick ner i vattnet i tre grupper. I vattnet var det två killar med fisk som lockade till sig delfinen. En regel var att man inte fick skrika, dock lite svårt när de simmar bakom dig längs benen och det känns som gummi när man klappar dem. Först var man jättenervös, men killen tog min hand och jag klappade den under hakan. Sen klappade vi dem jättemycket när de kom för att ta fisken. Helt galet. Går inte att beskriva den känslan just då.

 

Sen åt vi lunch och vilade lite i hammockarna. Därefter tog vi de små båtarna och skulle fiska pirajor. Inte så lyckat dock, min båt fick under 2 timmar 2 pirajor. Och det var verkligen pirajor, med små sylvassa tänder. Vi frågade om de skulle attackera om vi ramlade i vattnet. Nej. Men om någon blöder? Ja, då är ni ganska illa ute. hahaha, men så skämtade vi om nån tjej har sina dagar då, och han svarar med ett stenseriöst ansikte: ja, då ä hon också ganska illa ute.

 

När mörkret började lägga sig åkte vi och skulle leta efter chamans. Små krokodiler typ. Hela djungeln vaknade på natten. Vi letade efter chamans med en ficklampa, och när ljuset reflekterades i deras ögon så lös de grönt. Det var så man fick syn på dem. Efter några misslyckade försök lyckades vi fånga en liiten bebis! Skitsöt, som en leksak. Honom skickades runt och vi tog kort. Men då sa en av guiderna att vi skulle åka längre fram, och Haulie tog ner handen och fiskade upp en dubbelt så stor chaman. Den stora var en tjej på 3-4 år och den lilla var förmodligen 1 år. Så himla häftigt..

 

Det var en sån känsla att åka i båten när det var så mörkt i djungeln. Att vara så isolerad från den "riktiga" världen och bara vara i djurens och naturens var helt fantastiskt... Här var det ett fåtal människor, sen harmoni... Leva i nuet, smälta ihop med ljuden och känslan..

 

Sen att verkligen älska så många människor från olika länder är så galet. Att vi kan vara så tajta efter så kort tid tillsammans till skillnad från personer som man känt hela sitt liv.. 

 

Vi chekade ut ur hotellet och åkte tillbaka till Manaus där vi väntade på båten som skulle bli vårat hem de närmaste dagarna. Smutsig hamn med skräp överallt och det stank fisk och industrier. Men när båten kom var det bara spänning som fanns i huvudet. Ombord på båten fick vi lyssna på regler och hur det funkade med så många människor på en sån liten yta. Våra ansvariga guider hette Allan och Haulie. På båten var alla så taggade och vi fick se "där de 2 floderna möts", vi skulle åka på Rio Negro (svarta floden), anledningen för att det var sån delning var temperaturen, hastigheten och denstiteten på vattnet. Under 3 timmar åkte vi med båten och lekte maffia och spelade kort för att få tiden att gå. Stod ute vid kanten 15 min utan solskydd och brände ansiktet. Solen var extremt strark.. 

 

Sen skulle vi åka och hälsa på ett folk, urinvånare, eller med andra ord indianer. På stranden som vi stannade på såg vi upp på en stor klippväg. Där stod 2 män med kroppsmålningar, fjädrar och spjut. De minuterna som vi stirrade upp på dem var som att åka tillbaka i tiden. Sjukt nervösa gick vi upp för trappan på klippväggen. Utsikten var helt fantastisk.. Kvinnorna hade palmkjolar och gick oftast runt med ett barn på höften, även de kroppsmålningar. Vi fick sitta i en stor palmhydda med palmtak och lyssna på hövdingen när han berättade om sitt folk. Tyvärr hade han en brytning och portuguisiska var inte hans modersmål, vilket gjorde det ganska svårt att förstå honom.. Men vi fick sen olika danser som de hade utfört i hundratals år med blåsinstrument och flöjter.I sista dansen fick vi dansa med dem. Men mannen jag och Bella dansade med började skratta när han såg en annan kompis ansiktsutryck! hahahaha, dog va kul det var.

 

De sålde mycket hantverk där också som vi köpte. Men när vi skulle tillbaka till båten började det spöregna och blixtra. Men barnen i byn sprang runt och skrattade och lekte i leran. Jag och några tjejer busade med dem inne i hyddan, men sen var det självklart att de ville leka med oss ute. Så vi sprang ut i regnet och lekte datten med dem. Jag och 4 andra tjejer, vi blev såklart genomblöta med sååå lyckliga. Ta vara på varje ögonblick.  

 

Att mitt huvud är ett minfält med tankar och funderingar just nu känns rätt självklart. Där började man tänka och se hur lyckliga de barnen var. Att deras liv är så enkelt och utan någon teknik alls. På både gott och ont såklart. Men beroende på var i världen du föds hur olik din uppäxt kan vara.

 

På båten hade de virat ner en pressenning (stavning???) och vi duschade, åt middag. Därefter åkte vi med båten och la till vid land. Sen stannade vi uppe och chillade innan vi däckade i hammockarna.

 

 

Efter frukost, som bestod av frukt, kakor, juice m.m, tog vi busen med våra springskor, plastpåsar och ryggsäckar till en vandringsled, som hade grottor m.m. Där delades vi in i 2 grupper, ena blev bara tjejer, lite frustrerande när alla vill ta bilder. Och vandringsleden var inprincip livsfarlig haha! Rötter, stenar, små bäckar, vilket gjorde att ganska många skrek till ibland. Och varje gång någon gjorde det frågade guiden: que foi? Vad hände? Han var på helspänn med uppmärksamhet med 17 tjejer i regnskogen bland alla eventuella giftspindlar.. Men när man gick in i skogen så gick man verkligen in i en vägg av ljud och fukt. Fåglar, insekter, vattendroppar och.. jag vet inte hur jag ska förklara, bara känslan att stå inne i denna värld av liv i Amazonas. För det enda ord jag hade i huvudet hela tiden var liv. Liv överallt! I träden, i marken, i luften!

 

Vi gick med våran guide som pratade och berättade. Vi såg en växt som kunde rena smutsigt vatten, inte för att någon av oss tänkte chansa.. Men efter ett tag kom vi fram till ett vattenfall och en grotta. Högsta höjden inne i grottan var 50 m och det var fladdermöss överallt. Vi tog av oss skorna och gick in i grottan med en ficklampa som det enda ljuset. Sen hittade vi en typ av spindel som var stor som en knytnäve på grottväggen samtidigt som fladdermössen svishade förbi. Vi fick tillochmed en framför en bild som vi tog ihop. Sedan gick vi längsmed klippväggen i vattnet utan skor tills vi kom fram till stigen igen. Då gick vi ytterligare en bit och kom fram till en till grotta med vattenfall. Vill ni bada? Kan vi? Självklart. Whoohoooo!! Badade och tog massa bilder. Vi blev helt genomblöta när vi tog på oss kläderna igen, och sen började det regna. Det var början på regnperioden här. Fuktigt, varmt, blött!! Sen gick jag och några andra tjejer lite före, stannade och bara lyssnade. Lite svårt med 5 mexikanska tjejer i gruppen, men vi lyckades när vi blev själva. Lyssnade på regnskogen och försökte förstå. Jag. Är. I. Amazonas, 

 

När alla samlats i bussen, blöta och trötta åkte vi och åt lunch, därefter till nästa vandringsled som var betydligt lättare att gå. De sa att det fanns jaguarer i området, så hela gruppen gick tysta, men ingen jaguar tyvärr.. Men tystnaden gjorde hela upplevelsen bättre. Vi gick över en hängbro, upp för några klippor och fram till ett vattenfall.  Där badade vi igen och gick in i fallet. Även om det var svårt att hålla kvar bikinin, ahhaha! 

 

Blöta, sandiga och svettiga. Men på vägen hem stannade vi till vid en flod där det var extremt strömt. Vissa ramlade och drogs med strömmen och fick knallröda rivsår. Men skrattade så sjukt mycket för när någon ramladde drogs en annan med!

 

Hemma på hotellet var prio ett dusch och torra kläder. Chill,prat, kakor till middag och sova. Imorgon åker vi med båten!!!

 

 

Hej på er! Nu är jag hemma i Marilia igen efter en helt fantastisk resa. Har haft lite ångest att komma "hem" igen då jag kan ana hur nyfikna ni är på hur jag har haft det. Så nu har jag ätit, duschat, sovit 12 timmar och påbörjar uppdateringen av bloggen.

 

Min värdmamma körde mig till bussen där jag mötte upp resten av Marilia folket + studenter från en närliggande stad. Sen åkte vi buss 1 1/2 timme till Oswaldo Cruz där vi träffade alla studenterna, närmare bestämt var vi 33 stycken inklusive mig + våran "farfar" Alonso. Alltså reseledare hehe. Sen var det buss från halv fem till sju morgonen därpå till Brasilia (huvudstaden). Men vi hade det ganska mysigt i bussen och sov ganska bra. Men fräsch var man ju inte direkt när man kom fram, haha.. Framme i Brasilia åkte vi runt till några monument, en kyrka, parlamentet, presidentens hus, kongressen m.m. 

 

Därefter direkt till flygplatsen och vänta, sen boarda planet till Manaus. Det tog ca. 3 timmar med flyg vilket ger en bild i huvudet hur galet stort Brasilien är. Dessutom en timme tidskillnad. Sen buss igen, mer döda än levande, till Presidente Figuerido, en pyttstad på 28 000 invånare. Hotellet var litet, men gulligt. Förutom att jag tog sönder sängen i vårat rum, ahahah oppps..  Men jag delade rum på övervåningen, vilket var tur då tjejerna på nedervåningen hade problem med kackerlackor i duschen.. Staden var ganska död och gatan utanför var smutsig, med många övergivna hundar m.m. Delade rum med en tyska, franska och en kanadensare. 

 

Middag, sen tidig kväll. För imorgon blir det vattenfall och vandring i djungeln!

 

 

 Hur vet du vad en dröm är om du aldrig uppnått en? Hur vet du vad som är ett äventyr om du aldrig tagit del av ett? Hur vet du vad ångest är om du aldrig behövt säga hejdå till din familj och dina vänner med tårar i ögonen? Hur vet du hur det är att vara desperat, om du aldrig kommit till en plats ensam och inte förstått ett enda ord av vad någon säger? Hur vet du vad mångsidighet är om du aldrig levt under ett tak med personer från olika delar av världen? Hur vet du vad tolerans är om du behövt vänja dig tll något, men inte tycket om det? Hur vet hur det är att växa upp, om du aldrig slutade vara barn och börja en ny bana? Hur vet du hur det är att vara hjälplös, ifall du någonsin velat krama någon, men en datorskärm hindrar dig? Hur vet du vad avstånd är om du aldrig kollat på en karta och sagt: Jag är så långt borta. Hur vet du vad patriotism är om du aldrig skrikit "Jag älskar mitt land!" när du haft din flagga i dina händer. Hur vet du vad som är verklig verklighet, om du aldrig fått se tillräckligt för att skapa den. Hur vet du vad en möjlighet är om du aldrig tagit till vara på en. Hur vet du vad stolthet är om du aldrig upplevt tillräckligt mycket för att en dag inse hur mycket du uppnåt. Hur vet du vad "fånga dagen" innebär, ifall du aldrig upplevt att tiden springer iväg. Hur vet du vem som är en vän om omständigheterna aldrig visat dig de sanna? Hur vet du vad en familj är om du aldrig fått oändligt med stöd. Hur vet du vad gränser är om du aldrig gått över din egen? Hur vet du vad fantasi är, om du aldrig tänkt tillbaka på tanken då du ska åka hem igen. 

 

Om du varit/är en utbytesstudent. Då vet du.

I lördags kom 4 studenter till Marilia från en närliggande stad och vi lunchade med dem :) Sen var vi ett gäng som bara degade hela dagen. Gick till ett ställe. Gick till nästa ställe. Åt. Pratade. Chillade :) 

 

 

 

Hej på er! Nu blir det sista uppdateringen innan resan! Jag kommer hem den 29:e november, och som sagt, har ingen aning om jag kommer ha internet under resan. Ska försöka ge er något livstecken om det går! 

 

I fredags åkte några studenter med en skola från en närliggande stad till Sao Paulo över en dag. Vi åkte med en skolklass bestående av 10 åringar och massa föräldrar och ledare. Haha, bussen gick ifrån Vera Cruz 12 på natten på fredagen och vi anlände 6 på morgonen. Fett mysig buss! Skojjar inte, man kunde fälla ner den svinlångt och inprincip ligga ner och sova. Och tacka gud för att min kompanjon från Equador hade med sig en filt.På morgonen åkte vi till den största matmarknaden och skulle hitta frukost. Kött, fisk, frukt, viner, ost och en massa kryddor fanns det och vi hittade en macka och frozen youghurt att äta. Fördelar med att vara utbytesstudent? Man får prova gratis mat! Därefter var det promenix till ett museum, typ som Uptech ahhaha... 10 åringarna verkade ju glada. Vi klättrade på klätterväggen, lärde oss mer om djur/naturlivet i Sydamerika och om fysisk och teknologi och sånt där intressant man verkligen vill lära sig när man har 12 timmar att spendera i världens 6:e största stad. Därefter åkte vi till ett shoppingcenter för mat och lite shopping. Köpte en bok till resan (första boken i Game of Thrones, wohooo) och lite kläder! 

Vi åkte med bussen runt i staden så man fick ju se ganska mycket av staden. Och den enklaste beskrivningen av det jag fick se var betong och höghus. Helt enorm stad, vilket var mäktigt iofs men, smutsig och lite opersonlig. Vi åkte igenom lite av förorten och sen till den lite finare delen. Än en gång kontraster..

 

Men det bästa var nog utställningen till att hedra kulturarvet från latin amerikas ursprung. Det var tufft att se alla kläder, hantverk och bilder. Kvickt till nästa konstutställning och sen in i bussen och bege oss hemåt. Stannade till för middag och sen var vi så trötta och busade nästan hela resan hem i bussen samtidigt som vi kollade på Fast five. Hem till Marilia och däcka i sängen vid halv två tiden! :)

 

 

 

Jag är hemma i Marilia och jag lever tack gode gud. Vi lämnade huset vid tre tiden på fredagen och jag stannade hemma från skolan och sov lite längre för att palla med bilturen. Åkte med mae, pai och deras 2 kompisar. Sen var vi på plats 11 på hotellet i en liten stad precis vid gränsen till Paraguay. Upp och hoppa och shoppa i 10 timmar på lördagen. Det var typ som Ullared fast med märkeskläder! Blev lite besviken på Victorias Secret, de hade inprincip bara bodysplasherna och krämerna och några neccesärer. Aja, blev lite godbitar därifrån och presenter också. Köpte lite kläder, annars smink och shampo! Sen köra tillbaka igen. Kom hem 4:20 på morgonen och däckade i sängen. Något roligt som hände var att vi blev stoppade när vi åkte ut ur Paraguay. En man frågade om bilen, när vi kommit dit och vad vi köpt. Och jag satt tyst som en mus i baksätet! Men vi överlevde :)

***

För övrigt så är det ju tufft att säga att jag varit i Paraguay, men det var en shoppinggata, lite utsikt och floden som man fick se. Och nu vet jag att jag är världens hycklare som skriver detta nu. Men när man får se barn. Alltså BARN. 7 år gamla stå och sälja kex och vatten vid bilarna som åker över gränsen så blir jag så jävla äcklad och ledsen. Men lilla gumman, du valde att åka till Brasilien och nu fick du åka till Paraguay, vad hade du förväntat dig? Du får förbereda dig på att det inte är lika fördelat mellan människor där.. Men, det går inte att förbereda sig på något förrän man får se det! Det är fan omöjligt, och att hålla uppe huvudet och inte titta ner när man ser någon sitta på gatan med tomma ögon. Gå vidare, titta inte ner, han/hon kommer bara be om pengar. Men jag tänker inte skriva mer om det, för jag kan ju inte klaga på det om jag gör det själv? Jag är på mitt livs resa och kan åka vart jag vill i världen, göra massa olika saker och bli rik på erfarenheter, och det har inte ens pengar till en lyx som typ en cola? Åkte förbi en liten favela och fick se den smalaste hästen jag någonsin sett. Ta en minut och känn tacksamhet för det liv vi får ha.. Och tid framtida utbytesstudenter: Hemlängtan kan vara jobbigt ibland, men extrema klasskillnader kan vara jobbigare. Men det viktigaste är att man försöker förändra lite i taget. En kvinna på min värdmammas jobb här volentärarbetar med övergivna barn / barn med föräldrar som tar droger osv. Ska åka dit snart. Kan bli efter den stora resan, inte mycket tid kvar att göra projekt just nu.