Jag är hemma i Marilia och jag lever tack gode gud. Vi lämnade huset vid tre tiden på fredagen och jag stannade hemma från skolan och sov lite längre för att palla med bilturen. Åkte med mae, pai och deras 2 kompisar. Sen var vi på plats 11 på hotellet i en liten stad precis vid gränsen till Paraguay. Upp och hoppa och shoppa i 10 timmar på lördagen. Det var typ som Ullared fast med märkeskläder! Blev lite besviken på Victorias Secret, de hade inprincip bara bodysplasherna och krämerna och några neccesärer. Aja, blev lite godbitar därifrån och presenter också. Köpte lite kläder, annars smink och shampo! Sen köra tillbaka igen. Kom hem 4:20 på morgonen och däckade i sängen. Något roligt som hände var att vi blev stoppade när vi åkte ut ur Paraguay. En man frågade om bilen, när vi kommit dit och vad vi köpt. Och jag satt tyst som en mus i baksätet! Men vi överlevde :)

***

För övrigt så är det ju tufft att säga att jag varit i Paraguay, men det var en shoppinggata, lite utsikt och floden som man fick se. Och nu vet jag att jag är världens hycklare som skriver detta nu. Men när man får se barn. Alltså BARN. 7 år gamla stå och sälja kex och vatten vid bilarna som åker över gränsen så blir jag så jävla äcklad och ledsen. Men lilla gumman, du valde att åka till Brasilien och nu fick du åka till Paraguay, vad hade du förväntat dig? Du får förbereda dig på att det inte är lika fördelat mellan människor där.. Men, det går inte att förbereda sig på något förrän man får se det! Det är fan omöjligt, och att hålla uppe huvudet och inte titta ner när man ser någon sitta på gatan med tomma ögon. Gå vidare, titta inte ner, han/hon kommer bara be om pengar. Men jag tänker inte skriva mer om det, för jag kan ju inte klaga på det om jag gör det själv? Jag är på mitt livs resa och kan åka vart jag vill i världen, göra massa olika saker och bli rik på erfarenheter, och det har inte ens pengar till en lyx som typ en cola? Åkte förbi en liten favela och fick se den smalaste hästen jag någonsin sett. Ta en minut och känn tacksamhet för det liv vi får ha.. Och tid framtida utbytesstudenter: Hemlängtan kan vara jobbigt ibland, men extrema klasskillnader kan vara jobbigare. Men det viktigaste är att man försöker förändra lite i taget. En kvinna på min värdmammas jobb här volentärarbetar med övergivna barn / barn med föräldrar som tar droger osv. Ska åka dit snart. Kan bli efter den stora resan, inte mycket tid kvar att göra projekt just nu.